Inledande fasen av att blogga!
Kategori: Allmänt
Då var det dags, dags att dra av täcket och starta blogga och skriva av sig allt man tänker och känner.
Dagen har flytit bra, saknar min son och längtar tills jag har nästa gång (hämtar han imorgon). Blir med största sannolikhet en lång sömnlösnatt eftersom att hämta grabben är som julafton för en 4 åring.
Planeringen av sommaren med min son mamma gick ju sådär, fördelen är att vi inte bråkar eller tjafsar något om vårdnad och faktiskt är helt överens om allt vi pratar om ? Bra eller dåligt är svårt att avgöra men tiden kände vi båda inte räckte till, ingen av oss har typ någon semester jag jobbar i Norge och hon inom Vården. Att separera med barn är kärnfysik och det är jag dålig på!
Det är konstigt hur man från en dag till en annan bara kan bli helt överens, innan jag och min sons mamma separera bråkade vi alltid om hur vårdnaden skulle se ut vid en eventuell separation men efter att vi separera så tog det mindre än ett dygn så var vi helt överens och har sedan dess inte haft något tjafs eller ens behövt diskutera något för vi båda har tyckt, kännt och sagt samma saker.
Man känner sig som en bra förälder i situation där man är vän med mamman ch kan dricka kaffe ihop och umgås lite utan tjafs eller bråk och att vi inte kastar skit på varandra utan lämnat det som va och blickar framåt för våran sons skull. Nog saknar jag min sons mamma men sanningen som är svår att acceptera ibland är att vi förmodligen inte hade levt ett helt liv ihop ändå och detta var nog det bästa för både oss och vår son för att slippa problem i framtiden.
Det som svider mest är att jag är orsaken till separationen till mesta del och därför känner störst skuld till vår son, hur hanterar man det och hur släpper man någon som man delat något så fint med?
Dagen har flytit bra, saknar min son och längtar tills jag har nästa gång (hämtar han imorgon). Blir med största sannolikhet en lång sömnlösnatt eftersom att hämta grabben är som julafton för en 4 åring.
Planeringen av sommaren med min son mamma gick ju sådär, fördelen är att vi inte bråkar eller tjafsar något om vårdnad och faktiskt är helt överens om allt vi pratar om ? Bra eller dåligt är svårt att avgöra men tiden kände vi båda inte räckte till, ingen av oss har typ någon semester jag jobbar i Norge och hon inom Vården. Att separera med barn är kärnfysik och det är jag dålig på!
Det är konstigt hur man från en dag till en annan bara kan bli helt överens, innan jag och min sons mamma separera bråkade vi alltid om hur vårdnaden skulle se ut vid en eventuell separation men efter att vi separera så tog det mindre än ett dygn så var vi helt överens och har sedan dess inte haft något tjafs eller ens behövt diskutera något för vi båda har tyckt, kännt och sagt samma saker.
Man känner sig som en bra förälder i situation där man är vän med mamman ch kan dricka kaffe ihop och umgås lite utan tjafs eller bråk och att vi inte kastar skit på varandra utan lämnat det som va och blickar framåt för våran sons skull. Nog saknar jag min sons mamma men sanningen som är svår att acceptera ibland är att vi förmodligen inte hade levt ett helt liv ihop ändå och detta var nog det bästa för både oss och vår son för att slippa problem i framtiden.
Det som svider mest är att jag är orsaken till separationen till mesta del och därför känner störst skuld till vår son, hur hanterar man det och hur släpper man någon som man delat något så fint med?
