ensamstaendepappan

Det är skönt att komma bort och tänka och bara vara.

 

Saknar min son över allt annat på jorden men just nu känns det hopplöst och jag vet inte varken ut eller in i detta.

Hoppas detta löser sig innan grabben är för gammal, jag orkar snart inte mer och lägger mig ner och dör!

Då åker jag iväg från den mini semestern jag har nu vidare mot en helt egen mini semester utan någon kring mig efter det som hänt idag. Jag känner att jag behöver rensa tankarna och själv få klara ut saker som händer i huvud.

 

Jag vet inte hur jag ska orka att inte träffa grabben annat än under bevakade besök, den som ringt in och sagt att han far illa hos mig kommer jag inte vara nådig mot utan anser att det är förjävligt att man klara av att ljuga om en sådan sak då det skadar både mig men allra mest min son som inte får träffa sin pappa annat än någon dag i måndaden.

 

Varför är sverige kvar i 1940 talets sätt att se kvinnan på när världen är på 2012? Kvinnan är inte bättre som förälder bara för dom föder barnet utan det är i många fall precis lika mellan en mamma och en pappa!

 

Usch o fy, gråter floder men ingen bryr sig när det gäller en pappa utan då har man sig själv att skylla. Hade det varit en mamma som det hände hade det varit andra visor i rättssystemet i sverige. 

 

Det min sons mamma gör nu är egenmäktighet med barn men ändå bryr sig inte polisen för att jag varit kriminell och suttit i fängelse, för enligt polisen, kriminalvård och SOC kan man inte förändras verkar det som!

 

Dags att åka, men tack för att du stanna och läste!

Det har hänt en del på umgänges sidan kring min son! Idag fick jag ett sms om att familjrätten var inbokat på fredag och att jag måste vara där trotts att jag berättat att jag inte kan detta.

 

Min sons mamma kräver ensamvårdnad med bevakat umgänge med mig vilket gör mig otroligt ledsen och nere, vet inte hur jag ska klara mig utan min son och jag hade hoppats vi kunde undvika att bråka kring vår son. Jag vet att jag förlorar en tingsrätts förhandling kring en sådan här fråga då min bakgrund inte är den bästa samt att jag är pappa då givetvis vilket direkt lägger en i underläge.

 

Det är för grabben jag lever, utan han kunde jag lika gärna lägga mig och dö och det är precis så det känns just nu. Det är en otroligt dålig timing då jag har ny flickvän och hon dras in i detta vilket gör att vi får det dåligt indirekt.

 

Hoppas på en lösning som ger mig livslust igen! 

Då var det dags, dags att dra av täcket och starta blogga och skriva av sig allt man tänker och känner.

Dagen har flytit bra, saknar min son och längtar tills jag har nästa gång (hämtar han imorgon). Blir med största sannolikhet en lång sömnlösnatt eftersom att hämta grabben är som julafton för en 4 åring.

Planeringen av sommaren med min son mamma gick ju sådär, fördelen är att vi inte bråkar eller tjafsar något om vårdnad och faktiskt är helt överens om allt vi pratar om ? Bra eller dåligt är svårt att avgöra men tiden kände vi båda inte räckte till, ingen av oss har typ någon semester jag jobbar i Norge och hon inom Vården. Att separera med barn är kärnfysik och det är jag dålig på!

Det är konstigt hur man från en dag till en annan bara kan bli helt överens, innan jag och min sons mamma separera bråkade vi alltid om hur vårdnaden skulle se ut vid en eventuell separation men efter att vi separera så tog det mindre än ett dygn så var vi helt överens och har sedan dess inte haft något tjafs eller ens behövt diskutera något för vi båda har tyckt, kännt och sagt samma saker.

Man känner sig som en bra förälder i situation där man är vän med mamman ch kan dricka kaffe ihop och umgås lite utan tjafs eller bråk och att vi inte kastar skit på varandra utan lämnat det som va och blickar framåt för våran sons skull. Nog saknar jag min sons mamma men sanningen som är svår att acceptera ibland är att vi förmodligen inte hade levt ett helt liv ihop ändå och detta var nog det bästa för både oss och vår son för att slippa problem i framtiden.

Det som svider mest är att jag är orsaken till separationen till mesta del och därför känner störst skuld till vår son, hur hanterar man det och hur släpper man någon som man delat något så fint med?